Mårbackapriset 2010
Mårbackapriset 2010 till Maj Bylock
Mårbacka lördag 5 juni 2010. Foto: KM idé
Priset – medalj, blommor och 25 000 kronor – överlämnades av Mårbackastiftelsens ordförande Kjell Moström. På kvällen bjöds pristagaren på supé i salongen på Mårbacka.
Maj Bylocks tacktal
Godnattsagor är till för att få barn att somna, men det hade min pappa inte riktigt förstått. För medan han satt nersjunken i sin gamla skinnfåtölj med boken i knäet satt min tvillingsyster och jag klarvakna, uppflugna på varsitt armstöd. Tårar strömmade nerför våra kinder men snyfta vågade vi inte. Vi ville inte missa ett enda ord, för den här kvällen läste han om Åsa Gåsapiga och lille Mats. Det var två stackars barn som hade förlorat sin mor och sina syskon i en smittsam sjukdom sedan de hade tagit hand om en sjuk tiggargumma. Nu var de på vandring ut i världen för att leta reda på sin far.
Boken var tung och tjock. Egentligen handlade den om en pojke som hette Nils Holgersson. Han var så elak att han hade blivit förvandlad till en pyssling. Men när vildgässen som flög över gården försökte locka med sig hans gås, Mårten Gåskarl, försökte Nils förgäves hålla gåsen kvar. Istället hamnade han på gåsens rygg och måste följa med på resan norrut, upp genom Sverige. Under den långa resan råkade han ut för så mycket hemskt och spännande att han ändrade sig och blev snäll.
Nils Pyssling kom från en socken i Skåne som hette Västra Vemmenhög. Vi bodde på Gotland, men pappa kom från Skåne. Min syster och jag trodde fullt och fast att det var pappa som hade varit Nils Pyssling. Han kom ju från Skåne och hette Nils. Att han var född i Västerstad och inte Västra Vemmenhög gick oss förbi. Ändå var det något som fick oss att tveka. Det var att Nils i boken var lång och ranglig och hade linfärgat hår, alltså innan han blev Pyssling. Men pappa var tjock och skallig. Och Nils i boken var elak mot djur. Det var inte pappa. Han älskade djur så mycket att han hade blivit veterinär.
 – Om det är han som var Nils Pyssling är det inte konstigt att han så gärna läser den där boken, viskade vi till varandra.
 – Han vill bara inte avslöja sin hemlighet för oss.
Det här var mitt första möte med Selma Lagerlöf. Men det skulle bli fler... När jag hade fått veta att jag hade tilldelats Mårbackapriset 2010 började jag fundera på vad jag skulle säga här vid utdelningen. Det skulle handla om min anknytning till Selma Lagerlöfs författarskap, de trakter där hon hade verkat och hur jag har företrätt de intresseinriktningar som var hennes.
För att jag hade verkat i hennes anda... Men vad menades egentligen med det? Jag gjorde som jag brukar inför ett arbete – research. Det var ganska länge sedan jag läste Selma Lagerlöfs böcker. Det mesta hade jag läst när jag var barn och tonåring. Att läsa om böckerna som vuxen och att läsa nya böcker om henne blev en hissnande resa genom hennes liv och författarskap. En resa som var nästan lika spännande som Nils Holgerssons resa genom Sverige!
Samtidigt blev det en resa genom mitt eget liv och mitt eget författarskap. Jag såg det plötsligt i stort, så som Nils Holgersson hade sett Sverige från gåsryggen, och jag upptäckte sådant som jag inte hade tänkt på medan jag skrev. Jag anade plötsligt nya linjer och sammanhang mellan mina böcker. Ju mer jag tog reda på om Selma Lagerlöf, ju fler paralleller upptäckte jag mellan våra liv. På många områden hade vi strävat åt samma håll, och på en del viktiga punkter hade vi gjort likartade val. Varför hade det blivit så? Hade vi kanske haft likartade upplevelser som hade påverkat oss? Jag gjorde två listor. En om henne och en om mig själv. Och där fanns en hel del likheter. En del var detaljer, men det fanns också traumatiska upplevelser som säkert hade satt sina spår. Jag ville både skratta och gråta, för det kom upp så många minnen.
En av detaljerna var att Selma som skolflicka hade haft en svart skrivbok som det stod Notes på. Det stod det också på en som jag hade fått av min mamma, men den var gul. Selma skrev sonetter om sina väninnor i sin. Jag skrev dikter och pjäser om troll och spöken. En förstående magister lät oss ibland få låna skolsalen så att vi kunde uppföra pjäserna, även om publiken lyste med sin frånvaro. Minnet av den gula anteckningsboken fick mig att ännu en gång känna den hissnande tjusningen från då..., känslan av att kunna fånga tankar och drömmar i skrift.
När jag var 12 år flyttade vi från Gotland till Värmland, och jag blev lovad att få komma till Mårbacka. Men Selma Lagerlöf fanns inte längre där. Hon hade dött tre år tidigare, 1940. Vad jag minns mest från Mårbackabesöket är den stora soffan. Jag tror den kallades sjuprostinnesoffan. Där satt nog Selma och hennes farmor den julmorgonen, när de inte hade fått följa med till julottan, tänkte jag. En av dem var för gammal och en för ung. Men eftersom min morfar hade brukat sitta så där och berätta för mig visste jag precis hur mysigt de hade haft det.
I Selma Lagerlöfs arbetsrum fastnade jag genast för hennes skrivmaskin. Den liknade min pappas. Det var med hjälp av pappas skrivmaskin jag som 13-åring gjorde mitt livs bästa investering! Jag hade fått hjälpa till med en del jobb på hans kontor och tjänat 30 kronor. Det räckte precis till en skrivmaskinskurs på 30 timmar. Jag fick ett godkänt betyg. Farten tränade jag snart upp därhemma,och jag har aldrig behövt anlita någon annan för renskrivning! En annan viktig punkt på listan som jag gjorde över Selmas upplevelser och mina var balen i Sunne. den som Selma berättar om från sin barndom. Hon hade blivit tvingad att gå på den fast hon visste att hon inte skulle få dansa, hon som var halt.
Jag ros när jag läste om den. Ros och mindes... Själv fick jag inte dansa för att jag var tjock. Selma hade blivit tvingad, men jag hade varit dum nog att frivilligt gå på en lekafton i Läroverkets aula. När en hurtig gymnastiklärare ropade att pojkarna skulle bjuda upp anade jag vad som skulle hända. Innan jag stod helt ensam kvar på golvet smet jag ut i korridoren. Där kröp jag ihop på en bänk och väntade på att dansen därinne skulle ta slut. Men till min fasa slogs dörren upp och alla dansade förbi mig! Jag låtsades som om jag inte hörde när de ropade Tjockis gång på gång!
Mobbning är inget nytt. Det är bara namnet som har moderniserats. Jag knep ihop ögonen där jag satt och tänkte intensivt på något som de andra inte visste. För just den dagen hade jag vunnit 5 kronor i en tävling om den bästa kattdikten! Det var på Svenska Dagbladets barnsida, och det var första gången jag hade vunnit ett pris. Dittills hade min stora dröm varit att bli balettdansös och dansa wienervals i gul tyllklänning. Något sådant hade jag aldrig sett i verkligheten men på bion i Folkets hus. Fast nu förstod jag att det inte var dansös jag skulle bli. Jag skulle bli författare. Då syntes det inte om man var tjock eller smal.
Tolv år senare vann jag ännu ett pris. Det var när tidningen Idun hade en tävling om det bästa kärleksbrevet. Också Selma Lagerlöf vann en pristävling i Idun! Hon vann med de 5 första kapitlen ur Gösta Berlings saga. Selma fick 500 kronor och mod att skriva färdigt sin bok. Jag hade skrivit ett kärleksbrev till min man och fick en blommig, engelsk tekopp. Den sporrade mig till fortsatt skrivande. Fast Selma redan då skrev mycket, tyckte hon ibland att hon inte riktigt kom igång. Hon längtade efter, som hon sa, sin islossning. Den kom i och med Gösta Berlings saga.
Också min islossning kom så småningom, men det ska jag berätta om lite senare. Jag hade utbildat mig till folkskollärare och arbetat i skolan några år. Men vid ungefär vid samma ålder som Selma slutade som lärare, hade också jag lämnat katedern. Hon lär ha gjort det för att kunna köpa tillbaka Mårbacka. Jag gjorde det för att jag hade en tarmsjukdom, Crohns sjukdom. Den visste man inte mycket om på den tiden, så jag fick inget friskintyg och därför ingen lärartjänst.
Men inget ont som inte har något gott med sig! Jag fick vara hemma hos våra två barn och jag fick tid att skriva! Fast... eftersom vi bodde i höghus och jag inte ville att grannarna skulle höra min knattrande skrivmaskin la Jag en filt under den. Jag gjorde ju inget nyttigt!
En av Selma Lagerlöfs principer! undervisningen var att väcka nyfikenhet och ge spännande läsupplevelser, samtidigt som hon förmedlade kunskap. Men hennes rektor i Landskrona gillade inte nyheter. Hon bevakade noga Selmas lektioner så att det inte skulle smyga sig in ”någon modern idé.” Jag hade också mina idéer. Bl a tyckte jag att det var svårt att undervisa efter de magra läroböckerna, speciellt i religionskunskap, eller kristendom som det hette då. Därför hade jag bytt bort kristendomen mot engelska. Det var nytt på mellanstadiet då, så många lärare som inte hade hunnit ta behörighet bytte mer än gärna.
Precis som Selma blev jag lärare utan kateder men båda skulle vi tids nog komma att nå oändligt många fler barn än om vi hade stannat kvar. När Selma Lagerlöf hade lämnat skolan blev hon erbjuden att skriva en lärobok i geografi. Det blev Nils Holgersson. Jag blev i min tur erbjuden att skriva kristendomsböcker på Liber. Jag hade redan skrivit några böcker med profana morgonsamlingar. Det var också en av 60-talets nyheter. Som tur är vet man inte alltid vad man ger sig in på. För om jag hade vetat det hade jag nog inte vågat. Men jag var dumdristig nog att svara ja, och det lyckades! l drygt 20 år höll jag på med läromedlen och jag tror att jag lärde mig minst lika mycket som barnen.
Så kom den där islossningen, den som jag nämnde förut Det var på min 50-årsdag. Jag stod där och tänkte: Vad händer egentligen när man blir 50 år? Lägger man av och blir gammal? Eller börjar man med något nytt? Folk hade börjat fråga mig om det var min mamma som skrev läromedel i religionskunskap! Jag såg det som ytterligare ett tecken på att det var dags att lägga av.
Och plötsligt fattade jag ett beslut. Jag skulle byta bana och bara skriva sådant som jag tyckte var spännande och roligt! Jag skulle skriva skönlitterära böcker. Några hade jag redan skrivit och det hade gått bra. Jag hade hunnit vinna ytterligare ett pris för den lilla barnboken Äventyret med grodan. Det finns vissa frågor som man ofta får som författare. En av dem är varför man skriver. Mitt svar är:
 – För att det är så spännande och roligt! Det är ett sätt att utforska både omvärlden och sig själv.
Dessutom anser jag att en av författarens viktigaste roller är att försöka föra talan för dem som inte själva kan göra sig hörda. ”Att jag har skrivit så mycket för barn och ungdom har många skäl. Bland annat vill jag locka dem att läsa. Det utvecklar deras språk. Språket är ju en brygga mellan människor. Mycket våld och lidande beror på att vi inte förstår varandra, språkligt och känslomässigt. En annan fråga som man ofta får är:
 – Vad kräver du av en bra bok? Jag svarar:
 – Att läsaren ska gå rikare ur boken än in i den. Språkligt, men också när det gäller upplevelser och utblickar i världen. Läsningen ska leda oss ut i Universum, men också in i andra människor. Inte minst in i oss själva. Kanske de kunskaper och känslor vi får kan hjälpa oss att bli bättre medmänniskor.
Som jag nämnde i början hade jag fler möten med Selma Lagerlöf än det där företa, när pappa läste om Nils Pyssling. Ett var på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Där fanns en utställning av hennes brev och manus. Jag kunde se hur hon hade prövat sig fram och ändrat med sin fina piktur och plötsligt kom hon mig så mänskligt nära.
Fast hon var så berömd hade hon lagt ner mycket tid och arbete på att få det hon hade skrivit ännu bättre. Då behövde väl inte en som jag skämmas för att jag ofta var petig och ville kolla och ändra? Och Selma Lagerlöf visste vad hon skrev om. Hon gjorde noggrann research, både i sina minnen och ute i världen. Det hon fann blev pusselbitar som hon med fantasins spindelvävstrådar varsamt knöt samman till berättelser. Jordnära och himmelsnära - skrivna med hand och hjärta på ett sätt som får döda ting att dansa och stumma att tala. Och den som inte tror på spöken gör det efter att ha läst henne! Dessutom... Spänningen! Hon hade en berättarteknik som om hon hade läst filmdramaturgi!
Medan jag stod där och såg på hennes manus kom jag att tänka på att mina egna inte längre finns kvar, bara de som var skrivna före 1984. Då köpte jag min första dator och kunde ändra utan att det syntes hur jag hade tänkt och gjort. Och snart behövde man inte ens skriva ut ett pappersmanus, bara klicka iväg texten till förlaget som sedan klickade det vidare till tryckeriet. Snart kommer det inte att finnas några handskrivna manus att ställa ut Och inga brev eller dagböcker att begrunda. Vart tar förresten alla använda bloggar och twittrar vägen? I nästan alla sina böcker beskriver Selma Lagerlöf naturen. Det är egentligen inte så konstigt, för ingen som kommer till Värmland kan undgå att fascineras av skönheten och storslagenheten här. Skogarna, bergen och de mystiska tjärnarna som blänker som trollögon mellan furorna. Och djuren...
Djur har spelat en viktig roll också i mina böcker. Kloka och trogna som apan Trubbnos i Solstenen, men också farliga som vargen och björnen och som måste mötas varsamt. Själv är jag uppvuxen med både djur och en pappa som var veterinär. Vi barn fick tidigt lära oss hålla rondskålen och tåla att se blod. Och den som var klädd lika fort som pappa fick följa med på spännande nattresor till mörka stall och ladugårdar, ibland i släde på det gotländska alvaret under en gnistrande stjärnhimmel. Ett av Selma Lagerlöfs stora intressen var pacifismen.
Själv upplevde jag andra världskriget, visserligen innanför de svenska gränserna, men jag var stor nog att förstå en del av det fasansfulla som hände omkring oss. Vi barn avläste våra föräldrars reaktioner och lyssnade på radion. Och precis som många andra familjer hade vi ett krigsbarn från Finland. Han var 3 år och för liten för att kunna berätta. Men om han hörde ett flygplan kastade han sig skrikande ner i diket och blev förtvivlad om vi inte gjorde likadant.
l många av mina böcker berättar jag om krig. Dels om hur hemmafolket drabbades när männen tvingades iväg, dels om själva kriget, I Häxserien låter jag t ex en ung pojke, driven av äventyrslystnad, ta värvning. Han blir den minste soldaten på slagfältet och dräng åt fältskärn. l Vallonserien skickar jag ut en ung man på gesällvandring genom 1600-talets krigshärjade Europa. Respekten för människans okränkbarhet och likarätt genomsyrar Selma Lagerlöfs böcker. Kanske respekten för allt levande är ett mer heltäckande uttryck.
Akka från Kebnekajse var, bakom sin kärvhet, fylld av kärlek. Hon lärde Nils Holgersson att ta ansvar, att aldrig svika en vän och att hålla det han hade lovat Ja, Akka fick honom t. o. m. att ibland glömma sig själv för andra. Akka är Den kloka, l min Häxserie från 1600-talets Värmland finns en liknande kvinnogestalt, Ylva. Ibland visar hon sig som en varg med goda, gyllne ögon. Ibland är hon istället den ”kloka gumman”, boterskan.
Akka lotsade Nils Pyssling in i vuxenlivet. Ylva lär tonåringen Anneli att bota sjuka och att våga lita på sig själv. Men precis som många andra kloka kvinnor b\ev Ylva anklagad för häxeri och drevs i döden av byborna. Samma människor som hon hade hjälpt till världen och många gånger räddat undan plåga och död. Den starka kvinnan... motivet går som en röd tråd genom nästan alla Selma Lagerlöfs böcker. Men också genom mina, inte minst vallonböckerna. Läsarna får följa ett tvillingpar, en pojke och en flicka, genom livet och se hur olika deras öden blir, mycket beroende av deras kön. Trots, eller kanske tack vare, att flickan ofta får stå tillbaka blir hon stark, l henne har jag velat ge en förebild för flickor (men också pojkar) som läser böckerna.
Att det behövs sådana böcker upptäckte jag när jag hade skrivit Solstensserien, där en pojke är huvudperson. Jag fick massor av brev från pojkar som hade ritat boven hängd i en galge. De tyckte att jag skulle ha varit hårdare. Flickornas brev handlade om något annat. De bad mig skriva ”lika spännande böcker om en flicka”. En bra idé, tänkte jag. Men det var inte så lätt att hitta fakta om vanliga kvinnor på 1600-talet. Början till Häxserien fick jag i ett gammalt domprotokoll. Där stod ungefär så här: ”11-åriga barnflickan Lisa sprang ut och plockade bär. Barnen brann inne.” Jag hade hittat flickan jag skulle skriva om och kallade henne Anneli, dotter till nybyggarfinnar i Finnmarken. En enda bok skulle det bli, men hennes liv blev så spännande att det räckte till sju!

Den verkliga barnflickan Lisa har varit död i snart 350 år och skulle ha varit glömd för länge sedan. Men böckerna om Anneli har flugit ut i världen. Tusentals barn har läst om henne både i Sverige och i andra länder. De vet att hon en gång har funnits och hur det kunde vara att leva på den tiden. Något som Selma Lagerlöf tog upp i en del böcker var temat om flykt och flyttande. Som t. ex. i Jerusalem, där byborna i Nås flyr för att försöka finna ett bättre liv än det gamla. Om hur det var att flytta som barn berättar jag i mina barndomsskildringar. Jag flyttade ju från Gotland till Värmland när jag var 12. Då fick jag ännu ett landskap att älska, men upptäckarglädje blandades med saknad.

Temat har jag tagit upp i Drakskeppsböckerna från vikingatiden. En liten riddardotter, Petite, från Frankerriket blir bortrövad av vikingar och förd till Norden. Petite tvingas börja ett nytt liv i en kultur som är helt främmande för henne. Fast böckerna handlar om gångna tider är de aktuella också i dag. Häromdagen fick jag brev från fyra tonårspojkar som läste svenska för invandrare. De hade läst böckerna om Petite. Nu bad de mig skriva mer om henne fast det redan finns tre! Drakskeppsserien har förresten blivit underlag för två vetenskapliga avhandlingar om hur barns attityder har förändrats medan de läser.
Till Selma Lagerlöfs anda måste man också räkna in hennes inställning till religion. Själv skriver hon:
 – Man kan inte förklara världen och dess företeelser utan att gå in på att vi omges av en intelligens, av något som vet och vill..., ett väsende som omger oss som den atmosfär vi inandas... ett växande, ändligt, osynligt, men verkligt, och med personligt liv, Gud med ett ord.
På den tiden jag skrev läroböcker i religionskunskap fick man som läromedelsförfattare inte uttrycka sin egen tro, vare sig den var religiös eller ateistisk. Det bevakades noggrant av läroboksnämnden. Objektivitet var ORDET. Annars fick kommunerna inte statsbidrag så att de kunde köpa böckerna. En gång hade jag citerat en psalm, l utlåtandet från nämnden stod att boken skulle få statsbidrag enbart om jag tillfogade:
 – Så här uttrycker denne diktare sin kristna tro, innan jag citerade psalmen.
Senare skrev jag en egen psalm som finns med i både Den svenska psalmboken och i Sånger och Psalmer, l den framgår min egen känsla och tro och den stämmer i mycket överens med Selmas. l min senaste serie, trilogin om Fågelprinsen, ville jag gå bakom de etablerade religionernas dogmer och skildra hur människorna försökte beveka naturens andar bl. a. genom offer och lydnad. Jag valde keltisk tid, 400-talet f. Kr. Tillsammans med den keltiske druiden Fågelkungen flyr ett par ungdomar undan romarnas förföljelser.
Druiderna var kelternas shamaner, berättare och diktare. Fågelkungen ger de två ungdomarna tidlös visdom som förhoppningsvis kan bli till nytta senare i deras liv. Innan han lämnar dem utnämner han pojken till sin efterföljare, sin Fågelprins. l Selmas Lagerlöfs berättelse om Ingemarssönerna skriver hon:
 – Gud styr om allting, säger gammalt folk i Värmland... men man får hjälpa till själv också. Och Fågelkungens svar när Fågelprinsen ber om hjälp är:
 – Jag hjälper dig, men inte förrän du har gjort allt du kan.
Selma Lagerlöf har någonstans uttryckt att hon avstod från äktenskap för att kunna ägna all tid och kraft åt att skriva. Men att hon inte stod främmande för kärlek förstår man av hennes böcker och brev. Bland annat berättar hon att hon som 14-åring blev blixtförälskad l en ung student på ett tåg. Men han klev av i Södertälje och försvann därmed ur hennes liv.
Själv blev jag som 16-åring spådd att jag skulle träffa min tillkommande på en resa. Det var en torsdagskväll. På lördagen blev jag blixtförälskad, inte på ett tåg som Selma, men på en buss! Som tur var skulle vi av på samma hållplats och fast det är 63 år sedan håller vi ännu ihop! Vi har fått 2 barn och 7 barnbarn... Kanske det hade blivit mer tid att skriva utan familj, som Selma sa. Men hur skulle jag då ha kunnat skriva min barn- och ungdomsböcker? Familjen har varit ett ovärderligt stöd som uppmuntrare, bollplank, idégivare, kritiker och inte minst korrekturläsare.
Nu ska jag sluta med att än en gång tacka Mårbackastiftelsen för att ni ansåg mig värdig att få det fina Mårbackapriset. Men också för att jag fick en helt ny och spännande infallsvinkel till mitt eget författarskap! Selma Lagerlöfs anda har genomsyrat den här dagen, men jag undrar om inte också hennes Ande just nu svävar över oss. Så därför: TACK också till Dig, SELMA LAGERLÖF!